The story of me and my boyfriend

2014



Fick för några dagar sedan en kommentar av Emelie som ville att jag skulle skriva ett inlägg om mig och min pojkvän, hur vi träffades, hur långt det är mellan oss osv, och det kan jag ju så gärna göra då jag även kom på att jag inte gjort det någon gång.

 

Jag och min pojkvän bor hela 37 mil ifrån varandra, och det är inte heller lättaste tågvägen mellan oss då man oftast måste göra 2-3 byten. Resan mellan oss tar vanligtvis mellan 6-7 timmar med väntetiden, men visst är det värt det, det är så himla värt det när jag får se honom igen...
Kan faktiskt inte ens beskriva den känslan man har i kroppen hela den dagen man ska få träffa honom, det pirrar och jag är bara så himla lycklig. När jag äntligen får se honom på stationen där igen efter kanske en månad utan honom så vill jag bara springa in i hans famn och känna hans närhet och värme, det är det bästa som finns i hela världen, det finns verkligen inget bättre än att få vara i hans armar.

Hur träffades vi då? Jag hittade honom på instagram och tyckte han såg bra ut och sen tvekade jag faktiskt på om jag ens skulle skriva till honom, liksom hur random är inte jag för honom? Men tack gode gud för att jag gjorde det, från kvällen sent i Augusti 2013 så har vi hållt kontakten. Vi började smsa hela tiden med varandra, det ledde till långa telefon och skype samtal. Både han och jag märkte hur glada vi blev av varandra och vi pratade om att träffas i verkligheten. Den 28 december förra året så åkte jag till Linköping och jäklar vad nervös jag var. Runt 10 tiden så rullade hans tåg in på stationen i Linköping, jag minns hur mycket jag skakade när jag skulle gå ner för trappan, jag var så nervös.


Runt hörnet var han, den enda killen jag någonsin faktiskt tyckt om såhär mycket, jag fick äntligen krama honom, äntligen fick jag känna hans doft, hans närhet och värme. Jag var så lycklig.
Att träffa honom var det bästa som hänt mig, även att det var första gången vi sågs så hade vi verkligen allt att prata om, det var som vi kännt varandra hela våra liv faktiskt.
Efter en dag i Linköping så sa vi hejdå och jag träffade honom inte förens i februari igen och efter en helg med honom hos mig så blev han min. 9 februari 2014, bästa dagen i mitt liv, att kunna säga att jag är hans flickvän är helt underbart, att kunna säga att jag bara är hans, ingen annans.


Älskar denna kille så galet mycket, han gör mig så glad och jag mår bra av honom. Även att distansen är hur jobbig som helst så tycker jag det är värt att kämpa, det är värt att sakna honom som tusan, bara jag vet att jag får träffa honom igen.

 
 
 


Tidigare inlägg